Dvala dansgolv och drinkar.

Min kropp har gått i dvala men resten av världen fortsätter att hasta fram i samma fart som förut. Detta gör att jag hamnar lite utanför allting, jag ser och hör vad som händer runt omkring mig men känner mig inte riktigt delaktig. Jag har bestämt mig för att det är ok, det får vara så nu. Jag orkar inte pressa mig till sånt som min kropp inte vill. Jag ser på bra film, jag fotograferar och umgås lite lagom mycket, och jobbar och tränar såklart.
Sen, kanske lite längre in i vintern, när jag är redo för dansgolv och drinkar, det ögonblicket kommer att ristas i sten.

no pro anna!

Att se en vän må dåligt och tyna bort känns förfärligt. Att känna sig otillräcklig och ta avstånd känns värre. Vad ska man göra? Hur bemöter man en människa som helt uppenbart mår dåligt men vägrar att inse det? Hur finns man till hands utan att skrämma bort en människa vars psyke är tunnt och bräckligt?

På väg

I mitt huvud är jag alltid på väg.

Jag kan sitta i timma och titta på vackra bilder. I böcker, tidningar och på internet. Här är några av mina absoluta favoriter.

Första inläggent

Det är alltid svårt att påbörja något nytt. Även om man känner sig uppfylld av en idé kan det kännas svårt att fånga känslan i något konkret. Lite som en fågel som fri flyget högt och kvittrar, i fångenskap tappar den sina fjädrar och sitter tyst på sin pinne.
Jag har så ortoligt mycket att inspireras av; en liten söt katt, en underbar sambo, otroligt många fina vänner och hösten som är påväg. Jag tror på riktigt att det kan bli den bästa hösten någonsin. Jag har ett inspirerande projekt på gång med en vän, jag har ett jobb som jag är nöjd med och är mer än beredd på att krypa in i en fin vinterkappa och stoppa fötterna i ett par varma vinterkängor. Löven kommer att lysa upp promenaderna några veckor innan vintern lägger sin gråa matta över Skåne. Skånska vintern skulle man kunna avskaffa, men jag tror vi överlever om vi kramas och dricker mycket glögg.
Tills dess, stick ut din nuna i solen och lapa!